Well ja. Skolavslutningen! Det var en riktig höjdare! Jävlar va bort jag blev efter ett tag.
Läste precis min lillsyrras blogg och läste vad jag hade gjort för henne (handlade om hennes x och jag hade verkligen stöttat henne) och jag minns inget av det. Eller jo någon del men inte mer. Jag fick även höra i dag att dem på jobbet hade hört att jag träffat på en annan på jobbet vilket jag knappt mindes! 
Känns som om jag får höra eller kommer på grejer som ger mig en chock! 
Vi var hemma hos Julle och drack några styckna. Sen drog jag, Emma, Johanna, Marcos och Jakob ner till stan för Julle och några till ville inte gå ner direkt. Så vi går ner, jag och Emma var ju packade som as. Vi kommer ner till stan där vi träffar på folk. Gott/härligt folk och vi börjar snacka och sådant! Sen minns jag att jag försvann lite för skulle träffa Olle som jag har snackat med ett tag. Vi möttes (jag minns knappt det) och jag gick och presenterade honom för mina vänner (: Det var kul! Jag fick mer dricka vilket inte var det bästa! Sen försvann typ alla :O Emma och Johanna fick dra hem, sen vet jag inte vart alla tog väden :S Träffade Jocke och sen gick jag och Olle till en lekplats och satte oss och snackade. Efter ett tag (minns inte hur länge vi var där) ringde Julle och vi mötte henne på stationen! Vi 3 gick nog till stan eller var på väg mot torget (minns inte riktigt) och träffade på Jocke och Robbin och vi snackade lite tror jag... Minns inte så mycket! 

Vi gick tillbaka till lekplatsen och satte oss och snacka och har INGEN aning om vad vi snackade om! Men efter ett tag övertalade dem mig att ja inte kunde åka buss för det gick inga busstider så jag sov hos Julle. Olle var gullig och följde oss väldigt långt! 
Minns inte att ja kom hem till Julle, men tydligen spydde jag som en gris! 

Jag vaknade upp mådde lite dåligt och spydde ännu mer! Som tur var så var Julles mamma underbar! Och tog hand om mig! Julle tog med hand om mig och jag är väldigt tacksam för det! Ringde mamma och hon kom efter ett tag och hämtade mig. Låg sen i sängen HELA dagen och ville typ dö! 
Idag mår jag som tur bättre, vilket var bra eftersom jag jobbade i dag! Dem på jobbet fick höra lite och dem skrattade åt mig! Roliga typer. Nu ligger jag och kollar massa Harry Potter filmer! 

ByE! :*

Är rätt bakis så blir inget långt inlägg.

Det blev ganska tufft i går! Men kul som fan! 

Ja jag blev lite överdrivet full och det var tur att jag kunde sova hos Julle för annars hade jag gått runt i stan och säkert blivit våldtagen typ. Pinsamt dock att spy på hennes soffa (tur att dem ska slänga den)!! 

Nu ska jag sova och bli av med illamåendet! 

Det är skolavslutning i morgon!

Jag är nog så taggad som det bara går att bli (Y)

Ska bli så jävla grymt! Precis färgat mitt hår rött och jag blev SUPER nöjd!! Kommer verkligen ge folk en chock! 
Min dag känns fullbokad i mon, vilket den är. 
Skolan 10 till halv 12. Hoppa av vid jobbet direkt och jobba så länge jag känner så tänkte jobba till typ 3 och sen hem, sen ner till tandläkaren och sen hem och börja förfesta! (Y)
Sen drar man till Julle och börja grogga och sedan vidare till stan för att se på Syster sol! (Y)
Jag kan bara täänka hur mina vänners miner kommer se ut när dem ser att jag har färgat mitt hår :D Sen är det någon random dude jag ska träffa på torget med, lite nervös fast vet inte varför egentligen, kommer vara tillräckligt full ändå :P 

Jag tror jag inte kommer somna i natt på grund av att jag är för nervös/taggad i morgon!

Ska se på film och försöka tvinga mig själv att sova sen... o.O 

ByE! :*

Jag och mina "problem".

Jag skäms nästan av att skriva detta.

Jag snackar med en (av en ren slump) och han  visar sig vara... KUL, SNÄLL, ROLIG, LITE FÖR SNYGG!

Tycker inte om det, får mig att känna mig som en dålig flickvän, speciellt när han lörtat, och självklart har jag sagt att jag har pojkvän och allt det där men han är fortfarande lite flörtig... Men jag vill inte sluta snacka med honom, gör det mig till en dålig flickvän? Eller är det bara vanliga jag som gör mina vanliga misstag? Jag ser ju det bara som att jag skaffar vänner, eller måste jag börja välja bort folk som jag gillar att snacka med? (noticera att jag skrev snacka, inte träffas). 
Detta är något som jag får se hur det går och går det överstyr får jag aggra! Och nej jag är inte den som är otrogen eller låter dem tro utan jag säger och har sagt att om han vill ha något mer får han hitta någon annan, måste det vara så svårt för folk att förstå? :S
Får se hur detta blir.

Ett impulsivt inlägg.

Familjen! 

Dem säger att familjen är allt, familjen är viktigaste och man ska aldrig vända ryggen mot sin familj!

Vad säger det om mig, som i mitt fall, redan har vänt ryggen mot en av dem viktigaste personerna i ens familj. Min pappa. 

Jag säger inte att jag valde det, för det gjorde ja inte! Trust me.

Jag hittade honom när han försökte begå självmord, och i just det ögonblicket försvann allt jag trodde i honom. Min hjälte, min tillit, min pappa. Säger inte att jag inte umgås eller är med honom eller har tagit upp kontakten, men att jag inte har "förlåtit" honom ligger fortfarande kvar i luften och han vet om det. Omedvetet så trycker jag bort honom med tiden. Jag vet att han ångrar sig och ledsen och allt det där, men det ändrar inte på att jag inte litar på honom. För jag litade på honom i 15 år och det var han villig att ta bort på några minuter, villig att lämna mig och mina syskon. hur ska jag kunna lita på honom igen då? Är det värt att chansa och kanske bli lika sårad igen?

Jag vet att depresson är en slags sjukdom och jag menar inte att dem som har det är dumma i huvudet eller något. Förstår att livet är jobbigt, men i min skalle så har alla ett val och han valde.

Dem säger att familjen är allt, familjen är det viktigaste och att man aldrig ska vända ryggen mot sin familj, men jag har gjort det mot den viktigaste. Det får mig att känna mig... elak och någon som sårar. Men jag har inte gjort det medetet utan det har kommit till mig förnuft med tiden. 

Jag haar försökt att reparera men varje gång jag försöker så stoppar mina tankar mig. Jag är och alltid varit den som säger att man ska ge folk en andra chans, men i detta läget tycker jag inte att folk ska ha andra chanser, räcker det inte med en? Är det så svårt att veta vad som är rätt eller fel mot den personen/personerna man älskar? Eller är det jag som inte kommit över det? Det vägrar jag att inse i så fall. Jag har kommit över det, gjort är gjort. Jag tröstar mig med att jag har resten utav min familj, jag har min pojkvän och jag har mina vänner. 

Nu blir det att sova hos underbara E!

ByE! :*

Tänkte skriva om något det alla människor har problem med på jorden, men i detta fall mina problem. 

Killar.

Det finns nog inte en enda människa på denna jord som kan säga att hon/han aldrig har haft problem med killar. I sitt egna lilla konstiga sätt. I mitt fall så undrar jag mer om det är något fel på mig.

Jag har en pojkvän, snart tillsammans 1 år och jag kan säga utan att tveka att jag älskar honom. 

Grejen är den att det är en kille på mitt jobb (helg/sommarjobb) som jag inte kan sluta tänka på. Jag gillar inte honom på det sättet och missta mig inte, skulle aldrig vara otrogen eller dumpa min kärlek för honom eller någon annan. 

Jag har vetat vem J (killen från jobbet) är en väldigt lång tid och alltid tyckt att han är... attractiv. Dock får jag spader när jag kan komma på mig själv sitta eller prata om honom för mycket! Eller sist vi skrev på facebook och nu så svarade han inte och jag borde ha (vi växlade bara någr ord, knappt meningar) varit mer "okej vem bryr sig", men nu i stället sitter jag mer och bara "Varför svarar han inte?!". Vilket för mig känns... FEL!! Det är pinsamt med, eftersom han är några år äldre så känner jag mig som en liten stalker som inte släpper taget om folk. Vilket är jobbigt för sådan är ja inte! Jag skulle vilja säga att jag är.... nyfiken/intresserad. Inte mer, men jag känner mig orättvis mot min kille så jag håller det undan och säger till mig själv att skärpa mig. 

Varför sitter jag och grubblar över J när jag har min kärlek när jag vet att J har flickvän och jag har en kille som jag verkligen älskar. Kanske det beror på att jag tycker mitt egna förhållande ligger på en kant och dinglar... Jag tycker det, men det är inte många som förstår hur jag känner oftast eftersom dem inte förstår vad jag menar när jag förklarar saker.

You never know! 

En sak kan jag säga, som jag alltid gör, det löser sig! 

Det ser vi! Nu fick jag det skrivet iallafall, nu blir det serier!
ByE! :*

Jag är ny med att sitta och skriva känslor och ny med bloggandet (nästan) men jag vet ändå vad som motiverar mig. 

Mitt liv, mina tankar och mina känslor!

Som dem säkert flesta vet så händer väldigt mycket i ens liv när man är 17, well, kan inte argumentera emot. Det händer saker hela tiden. Killar, fester, skolan och familj. Det vanliga alltså. 

Man borde inte klaga för det verkar alla göra åt en men man måste få säga ifrån ibland med. 

Det är fan otroligt hur mycket "problem" ungdommar kan ha när dem riktiga problemen inte ens börjat. Det är iallafall därför jag skapa denna bloggen, för att få uttrycka mig och skriva av mig. 

Detta blogginlägget är inte någon särskild kategori utan bara skriva en liten grund till mitt startande av en ny blogg som ni får stå ut med ;) Ska skriva i morgon någon kategori om mitt liv som jag känner att jag behöver få bort från mitt bröst! 

ByE! :*