Jag och mina "problem".

Jag skäms nästan av att skriva detta.

Jag snackar med en (av en ren slump) och han  visar sig vara... KUL, SNÄLL, ROLIG, LITE FÖR SNYGG!

Tycker inte om det, får mig att känna mig som en dålig flickvän, speciellt när han lörtat, och självklart har jag sagt att jag har pojkvän och allt det där men han är fortfarande lite flörtig... Men jag vill inte sluta snacka med honom, gör det mig till en dålig flickvän? Eller är det bara vanliga jag som gör mina vanliga misstag? Jag ser ju det bara som att jag skaffar vänner, eller måste jag börja välja bort folk som jag gillar att snacka med? (noticera att jag skrev snacka, inte träffas). 
Detta är något som jag får se hur det går och går det överstyr får jag aggra! Och nej jag är inte den som är otrogen eller låter dem tro utan jag säger och har sagt att om han vill ha något mer får han hitta någon annan, måste det vara så svårt för folk att förstå? :S
Får se hur detta blir.

Ett impulsivt inlägg.

Familjen! 

Dem säger att familjen är allt, familjen är viktigaste och man ska aldrig vända ryggen mot sin familj!

Vad säger det om mig, som i mitt fall, redan har vänt ryggen mot en av dem viktigaste personerna i ens familj. Min pappa. 

Jag säger inte att jag valde det, för det gjorde ja inte! Trust me.

Jag hittade honom när han försökte begå självmord, och i just det ögonblicket försvann allt jag trodde i honom. Min hjälte, min tillit, min pappa. Säger inte att jag inte umgås eller är med honom eller har tagit upp kontakten, men att jag inte har "förlåtit" honom ligger fortfarande kvar i luften och han vet om det. Omedvetet så trycker jag bort honom med tiden. Jag vet att han ångrar sig och ledsen och allt det där, men det ändrar inte på att jag inte litar på honom. För jag litade på honom i 15 år och det var han villig att ta bort på några minuter, villig att lämna mig och mina syskon. hur ska jag kunna lita på honom igen då? Är det värt att chansa och kanske bli lika sårad igen?

Jag vet att depresson är en slags sjukdom och jag menar inte att dem som har det är dumma i huvudet eller något. Förstår att livet är jobbigt, men i min skalle så har alla ett val och han valde.

Dem säger att familjen är allt, familjen är det viktigaste och att man aldrig ska vända ryggen mot sin familj, men jag har gjort det mot den viktigaste. Det får mig att känna mig... elak och någon som sårar. Men jag har inte gjort det medetet utan det har kommit till mig förnuft med tiden. 

Jag haar försökt att reparera men varje gång jag försöker så stoppar mina tankar mig. Jag är och alltid varit den som säger att man ska ge folk en andra chans, men i detta läget tycker jag inte att folk ska ha andra chanser, räcker det inte med en? Är det så svårt att veta vad som är rätt eller fel mot den personen/personerna man älskar? Eller är det jag som inte kommit över det? Det vägrar jag att inse i så fall. Jag har kommit över det, gjort är gjort. Jag tröstar mig med att jag har resten utav min familj, jag har min pojkvän och jag har mina vänner. 

Nu blir det att sova hos underbara E!

ByE! :*