Tänkte skriva om något det alla människor har problem med på jorden, men i detta fall mina problem. 

Killar.

Det finns nog inte en enda människa på denna jord som kan säga att hon/han aldrig har haft problem med killar. I sitt egna lilla konstiga sätt. I mitt fall så undrar jag mer om det är något fel på mig.

Jag har en pojkvän, snart tillsammans 1 år och jag kan säga utan att tveka att jag älskar honom. 

Grejen är den att det är en kille på mitt jobb (helg/sommarjobb) som jag inte kan sluta tänka på. Jag gillar inte honom på det sättet och missta mig inte, skulle aldrig vara otrogen eller dumpa min kärlek för honom eller någon annan. 

Jag har vetat vem J (killen från jobbet) är en väldigt lång tid och alltid tyckt att han är... attractiv. Dock får jag spader när jag kan komma på mig själv sitta eller prata om honom för mycket! Eller sist vi skrev på facebook och nu så svarade han inte och jag borde ha (vi växlade bara någr ord, knappt meningar) varit mer "okej vem bryr sig", men nu i stället sitter jag mer och bara "Varför svarar han inte?!". Vilket för mig känns... FEL!! Det är pinsamt med, eftersom han är några år äldre så känner jag mig som en liten stalker som inte släpper taget om folk. Vilket är jobbigt för sådan är ja inte! Jag skulle vilja säga att jag är.... nyfiken/intresserad. Inte mer, men jag känner mig orättvis mot min kille så jag håller det undan och säger till mig själv att skärpa mig. 

Varför sitter jag och grubblar över J när jag har min kärlek när jag vet att J har flickvän och jag har en kille som jag verkligen älskar. Kanske det beror på att jag tycker mitt egna förhållande ligger på en kant och dinglar... Jag tycker det, men det är inte många som förstår hur jag känner oftast eftersom dem inte förstår vad jag menar när jag förklarar saker.

You never know! 

En sak kan jag säga, som jag alltid gör, det löser sig! 

Det ser vi! Nu fick jag det skrivet iallafall, nu blir det serier!
ByE! :*

Jag är ny med att sitta och skriva känslor och ny med bloggandet (nästan) men jag vet ändå vad som motiverar mig. 

Mitt liv, mina tankar och mina känslor!

Som dem säkert flesta vet så händer väldigt mycket i ens liv när man är 17, well, kan inte argumentera emot. Det händer saker hela tiden. Killar, fester, skolan och familj. Det vanliga alltså. 

Man borde inte klaga för det verkar alla göra åt en men man måste få säga ifrån ibland med. 

Det är fan otroligt hur mycket "problem" ungdommar kan ha när dem riktiga problemen inte ens börjat. Det är iallafall därför jag skapa denna bloggen, för att få uttrycka mig och skriva av mig. 

Detta blogginlägget är inte någon särskild kategori utan bara skriva en liten grund till mitt startande av en ny blogg som ni får stå ut med ;) Ska skriva i morgon någon kategori om mitt liv som jag känner att jag behöver få bort från mitt bröst! 

ByE! :*